Solen bländade gott i ögonen i morse på trappan utanför Casa da Música. Caroline och jag insöp den sista Portobrisen på en stenbänk vid entrén strax innan jag var tvungen att bege mig till flygplatsen.
Jag tog metron tillsammans med cembalisten Christian Kjos och några från den Belgiska ensemblen Scherzi Musicali. Jag gissade att de skulle med samma flyg som jag då jag mellanlandade i Bryssel. Men vid gaten såg jag inte till dem och när gatebussen anlände vid flygplanet förstod jag varför. Det var det minsta plan jag någonsin flugit i. Jag tror vi var 61 personer inklusive bestättning. Då i ett fullsatt plan. Musikinstrument inne i kabinen skulle inte ha fungerat. Samtliga passagerare var tvungna att lämna ifrån sig sina kabinväskor innan ombordstigning. Lyckligtvis fick min bas plats under sätet framför mig.
Vid start och landning fick jag en av flygvärdinnorna som granne. Längst bak vid ”The Lavatory” drog hon fram en stol bakom min rygg som en trollkarl trollar fram en kanin ur en hatt. Allt var som att besöka landet i en storlek mindre. Till och med maten kom i size zero. Det enda som inte var ihopkrymt mer än vanligt var toaletten med betoning på …en.
Nu väntar ett SAS-plan som ska ta mig till Arlanda. Ett steg närmare hemmet.
