Jag lämnade Stockholm tidigt i morse för terminens sista undervisningstur till Piteå. Armbandsuret, som jag inte använt på ett halvår slängde jag på mig i sista sekund. Väl på planet slumrade jag till men vaknade av att planet bromsade kraftigt på startbanan. Kapten förklarade att de fått ett felmeddelande i cockpit så de skulle få börja om från början igen. Jag kollade hastigt på klockan och såg till min förskräckelse att den lilla visaren pekade på ”megaförsenad”. Skulle jag hinna till elevens terminsprov? Ja, ja. Ingen mening med stress. Vintern är här. Förseningar hör liksom till.
Alla runtomkring mig verkade dock onormalt lugna med tanke på den nu dryga timmes förseningen. Kanske berodde på den övertrevliga kabinpersonalen eller ”julklappen” från SAS som delades ut i sista sekund innan landning. Det var inte förrän en flygvärdinna bad oss passagerare att lämna in tidningar för att underlätta för den kommande fullsatta flighten tillbaka till Arlanda som jag började ana oråd. ”Då vi är några minuter försenade ber vi er att…” Några minuter?!? Snarare en timme och några minuter, tänkte jag. Vi landade och den sedvanliga hysterin kring Jag ska av först-proceduren utbröt som amen i kyrkan. Tids nog blev det min tur och jag pressade mig in i en lucka mellan den stressade affärsmannen och den valiumlugna pensionären. Måste ringa min elev så jag slog på mobilen och siffrorna visade 10.01. Jag hade glömt vrida tillbaka klockan till vintertid…
