Igår fick jag äntligen möjlighet att gå och handla på ICA med bara ETT barn. Ett barn som ligger stilla och inte fastnar framför godishyllan och säger ”Titta mamma! Massa dodis…baja titta”. Som inte lägger sig på golvet och strejkar när man ber denne att inte provköra plastskidorna på stengolvet. Som inte sticker iväg med kundvagnen ut på cykelvägen utanför entrén bara för att undersöka om hjulen rullar bra i snö.
Under julledigheten kom jag och min man på att vi ska ge varandra en barnfri stund lite då och då. På så sätt kan den andra få gå på bio (han får gå på söndagar, jag får gå på måndagar), öva (fick en timme på hans kontor på nyårsafton) eller ta en fika.
Så igår kväll efter middagen bad jag om att få lite mor och dottertid och min man undrade förväntansfullt vad jag skulle hitta på. Gå och handla på ICA, sa jag. Du skämtar, sa han. Men det gjorde jag inte och jag klädde på mig lager på lager på lager, slängde ner dottern i en voksi och rullade iväg till ICA. Efter två överfyllda kassar som jag tryckte in under vår oslagbara, begagnade, snart 12 år gamla Emmaljunga bestämde jag mig för en favorit i repris. Fika på Statoil. Där fick jag en stund för mig själv och kunde i lugn och ro sörpla i mig en kopp O’boy, knapra på en nedkyld brownie och bläddra i decembernumret av mama. Det var stillsamt. Det var förlösande. Det var dottern, jag och snöröjarkillarna från Cliffton.
