Strax innan Sundsvall drygt 650 km kvar till Jokkmokk hör jag från baksätet:
P: Jag har en vild idé
Jag: (tänker) ojojoj bara han inte föreslår att vi ska tälta…
Jag: (säger entusiastiskt) vadå?
P: ska vi stanna och tälta?
Jag: (tänker) f——
Jag: (säger entusiastiskt men ansträngt) Ja, det låter som en bra idé.
P: De har tält och sånt i den här affären. (visar mig en adress)
Jag kör dit. P går in i affären och tar med 3-åringen. Jag och sovande dottern sitter kvar i bilen.
3 minuter senare…
P och son kommer ut ur affären. Rättelse. P kommer ut ur affären. Sonen hoppar-ålar-masar sig ut ur affären tre meter bakom P och ropar något i stil med ”Pappa du måste bära mig”.
Vi byter plats. P kör vidare. Svänger förbi XXL. Går in allihop. Får hjälp. Blir med tält, liggunderlag, sovsäckar och en alldeles egen Lightning McQueen-sovsäck till sonen, som förövrigt ställer sig bland cyklarna och ”gör nummer 2”. Högst förståeligt efter 4 timmar i bil.
Tillbaka i bilen.
P: Jag tänker att vi letar upp någon plats i skogen och slår upp tältet.
Jag: (tänker) Va? Skogen? Ingen camping?
Jag: (säger) Ok
Efter en stunds bilkörning och febrilt letande i google maps hittar vi det perfekta stället. En skogsdunge intill vattnet. Sandstrand med grillplats och picknickbord. Perfekt. Underbart. Idylliskt. Vilken mysig avslutning på sommaren.
Vi nattar barnen (tar längre tid än normalt då det är så fruktansvärt spännande att tälta) och allting är frid och fröjd. Det är nu vi hör dova muller första gången.
Jag: Åskar det?
P går ut och tittar. Kommer tillbaka.
P: Nej då, det ser inte så farligt ut
Jag: Är du helt säker?
P: Jadå, det kommer dra förbi
Vi går ut båda två och sätter oss på bänken, tittar på solnedgången och äter choklad. Muller igen. Jag reser mig upp och går bort för att kika runt udden. Där bakom träden ser jag de mörka molnen.
Jag: Jag tror att ovädret kommer hitåt.
P: Nejdå, tror du?
Det börjar blixtra. Vi räknar sekunderna mellan blixt och muller.
Jag: Jo, jag tror att vi måste börja packa ihop, vi är ju vid vattnet.
P: Vänta en liten stund. Ifall jag har fel lovar jag att jag ställer mig och packar ihop tälten alldeles själv.
Vi väntar en liten stund. Vi räknar. Det blixtrar och det mullrar. Vi diskuterar. Klockan närmar sig 22.00. Ovädret är definitivt på väg över oss. Vi tar beslutet. Det börjar bli riktigt mörkt.
P: Nu måste du övervinna din rädsla för mörker och ta de här väskorna och springa till bilen. Sen kommer du tillbaka och hämtar barnen.
Jag tar alla väskor och springer genom skogen, slänger in väskorna i bilen, tar fram mobilen (med 12% batteritid kvar) och lyser mig tillbaka. Det enda jag tänker på är det där dataspelet ”Slendytubbies” som Patrik lurade mig att spela hemma hos min systerson och jag ser framför mig hur tinky winky, den lila teletubbyn, hoppar ut framför mig och skriker. Möter P som kommer springande med ett barn under vardera arm.
P: Här, ta barnen och sätt er i bilen. Jag springer tillbaka och packar ihop tältet.
Så kommer regnet…SPÖregnet
5 minuter senare.
P kommer tillbaka med tältpinnarna i handen, sätter sig i bilen och väntar ut de värsta blixtrarna. Springer tillbaka igen (mobilen 10% batteritid kvar). Efter 3 vändor fram och tillbaka lyckas han packa ihop allt inne i tälten, som han släpar genom skogen fram till bilen. För att se bättre (mobilen 3% battertid kvar) parkerar bilen så att strålkastarna lyser på tältet åsså börjar han vika ihop sovsäckar, liggunderlag och tält. Han sätter sig i bilen, genomvåt av regn. Startar bilen. Dottern sover och sonen pratar om blixtrar och blixten (mcqueen).
P: Du hade rätt…
