Idag är det exakt två år, två månader och åtta dagar sedan jag och barnen (Patrik flyttade upp redan i augusti 2013) flyttade till Jokkmokk i Norrbotten, ovanför Polcirkeln! Med en 5-veckors och en livlig 2,5-åring, tog jag ett försenat norwegianplan till Luleå/Kallax där maken väntade med bil och flyttlass. Den mörka perioden hade nästan nått sitt slut och det nya året stod och väntade runt snöhögarna. Den då 2,5-årige sonen anpassade sig snabbt till de norrbottniska sederna och lade kvickt till ”Jo” till sitt ordförråd.
”Tyck’ du om å läsa?”
– Jo
”Men vilken söt bäjbis, är det din lillasyster?”
-Jo
Min västmanländskstockholmska färgades också snabbt med norrbottniska tonfall. I alla fall varje gång jag pratade med någon i byn. Men så gjorde även andra utbölingar märkte vi. Jag minns när vi stannade och pratade med en man som höll på att skotta snö. Jo, han hade gift sig med en Jokkmokkska och bott i Jokkmokk i över 30 år. När vi berättade att vi var nyinflyttade från Lidingö började hans dialekt successivt skifta till en svag nyans av östgötska. Jo, han kom därifrån, ifrån Norrköping. Likaså föräldern på sonens dagis vars göteborgska maskerades väl mellan raderna i en konversation på jokkmokksktugg med kassörskan på Röda Korset och det bara efter tre år. Charmigt tyckte jag och hakade på.
”som ur en film av Ulf Malmros”
Det är snart ett år sedan vi flyttade ner till Värmland. Den 28 februari 2015 gick flyttlasset och efter 114 mil i bil längs Sveriges inlandsväg hamnade vi på Lilla Asien, Kils enda kinarestaurang. Det var vi och två tjugonånting-åriga killar. ”Som ur en film av Ulf Malmros” postade jag på facebook senare den kvällen. Ganska passande faktiskt för TV-serien Ack Värmland hade premiär några veckor senare. Patrik och jag satt som klistrade varje vecka och skrattade gôtt åt både dialekt och familjedramatik. Två från Kil med i serien dessutom; Bengt Alsterlind (grannen) och Ida Hallquist (Fanny).
Några värmländska ord har ännu inte dykt upp i barnens vokabulär. Däremot tycks ett värmländskt tonfall, karaktäristiska svängningar i slutet på varje ord, träda fram mer och mer för var dag som går. Tänk en kvint ner och en sext upp igen. Exempel: Bamse och Tjuv-staa-den. Kvint ner till staa och sext eller en kvint upp till den.
Jämt gôôrbra tycker jag men det tycker inte barndomskompisen från Västerås. Men hallå, västmanländska då…Kanske gillar jag värmländska för att jag känner en slags nostalgi när jag tänker på Värmland. Ingesund…Arvika…Morgan i fiket.
fortsättning kanske följer…